Cirrus säkerhetsresa till Norge



Några lite (väder)spända Cirrus-herrar, med tunnelseende FÖRE kursen. Stefan Zoomade

En torsdag kväll...
På en av våra klubbpubar gick snacket att det fanns restplatser till Cirrus säkerhetsresa till Aurland, Norge som Oslo Paraglider Club arrangerade.
En vecka senare satt vi 6 st. Cirrusar i bilen på väg till Aurland. Det var Stefan Zetterstad, Thomas Morsing, Per Suits, Bosse Tillberg, Sten(Boje) Dahlman och Jag (Anders Eklind).
Vår flygerfarenhet varierade från 30 till 150 tim. men vi var nog alla lika nervösa inför vad vi hade gett oss in i.
Vi hade alla egna erfarenheter av kritiska lägen som vi ofrivilligt hamnat i under flygning och som vi nu frivilligt skulle försätta oss i på säkerhetskursen, så vi hade mycket att prata om på vägen till Norge.
Lite för mycket emellanåt, eller var det stress och tunnelseende inför kursen som gjorde att vi höll på att hamna i Göteborg... Men som någon sa "Det är inte resans mål, som är målet. Det är resan som är målet." Innan vi passerade gränsen till främmande land bunkrade vi käk m.m. ,mest ärtsoppa och snus för egen del. Jag tvivlar på att dom kan konsten att förädla en ärta som vi, i Norge. Och snus vet dom förmodligen inte ens vad det är.

Vi kom fram
till Aurland i hällande regn, på natten mellan torsdag och fredag, ganska trötta efter 100 mil i bilen.
På morgonen var det fortfarande dimmigt och regn ,grått och trist och flygningen var inställd. För egen del kändes det ändå rätt skönt att få en dags respit till det stora allvaret skulle börja. Just då kändes det mera som om vi var på O-säkerhetskurs än säkerhetskurs. Istället blev det teoretisk genomgång av alla manövrar som vi förhoppningsvis skulle utföra på lördag och söndag. Upplägget på kursen kändes genomtänkt och proffsigt, vi fick bla ett fint kurskompendium med instruktioner på alla i kursen ingående manövrar. Det enda jag hade svårt att begripa var, finessen med att ta sig ur alla oönskade situationer med ett fullstall. Men det är liksom inte läge att ifrågasätta en instruktör när man går på kurs. Okej för en fullstall, när man 500 meter under fötterna, men vem drar en fullstall över ett hang ,eller på låg höjd i en trång blåsa? Det är ju oftast där man hamnar i oönskade lägen. På frågan varför, berättar instruktören att, fullsstallen syftar till att först häva tex. en spinn och sedan bygga upp fart neråt. Denna fart neråt kan när skärmen stabiliserat sig och åter bringats i flygläge omvandlas till flygfart framåt. Funkar alltid och är lätt att lära ut, enligt Norrmännen. Det skulle i vart fall vara kul att höra vad andra, med erfarenhet tycker om fullstall som första hjälpen.

För att få godkänt
På kursen skulle följande moment utföras:

  • Fullstall. ( 5 sekunder)
  • Störtspiral. (cell-öppningarna rakt mot vattnet)
  • Spinn. (tydlig minst 360 grader)
  • Höger och vänster asymmetriskt kollaps.( max kursavvikelse 10 grader)
  • B-stall. ( 5 sekunder )
  • Ej obligatoriskt : Spinn-stopp.( upprepas 5 gånger, tydlig ingång som stoppas direkt genom att släppa upp)

Spinn-stopp
var nog den manöver som jag tycker att man kan ha mest nytta av att öva. Trots det så var det den enda manöver vi inte behövde genomföra för att få godkänt. Instruktörerna gick noggrant igenom alla moment och efter den här genomgången kände jag mig väl förberedd och lite mindre nervig inför vad som komma skulle.

Vi fick själva avgöra i vilken ordning vi gjorde manövrarna, men det rekommenderades att vi tog fullstall först, eftersom det var med fullstall vi skulle ta oss ur spinn eller annat oönskat flygläge. Ingen sa emot detta. Innan vi startade skulle vi meddela vilken eller vilka manövrar vi tänkte utföra. Väl ute över fjordens vatten skulle vi annonsera att vi började genom att dra öron. Alla manövrar skulle filmas och när vi landade skulle vi få kommentarer från en instruktör.

En annan kul detalj var att, statistiskt sett skulle tre av kursens deltagare landa med nöden i vattnet, fick vi också veta. Flytväst skulle vi ha, men ingen radio fick användas.


Ett häftigt äventyr i ett hissnande vackert landskap med ett strålande vackert väder.

Lördag
På morgonen sken solen genom gardinen och jag gick ut på verandan och fick se något av det vackraste landskap jag sett i hela mitt liv. Hissnande, bedövande otroligt vackert.
Först ärtsoppa och ostmacka sen ringde jag till min skärmleverantör som hade glömt att skicka med instruktionsboken till min nya skärm, för att höra om den hade några elaka egenheter. "Den är rätt kvick på spinnet, så ta det lite försiktigt med den annars är det inga problem", sa rösten i andra ändan. Okey, jag kände mig lite lugnare.
Vi packade in oss 30 st. i Oslo Paraglider´s buss som tog oss till toppen ca 800 m över fjordens vatten. Svindlande vackert, vem kunde tro att ett sådant landskap fanns inpå knuten.
Hit kommer jag att åka igen och friflyga, lovade jag mig själv, helt säkert.

Men nu
var det ju något annat vi var här för så jag började ordna mina prylar. Rätt så mycket vind på starten emellanåt och alla vindmätare kom fram och det mättes, det stöttes och blöttes och säkerhetskursdeltagarna gick omkring som katten runt het gröt. Det var spinnande nu. Från instruktörerna på landningen fick vi veta att ingen startar annat än på eget ansvar (vems annars?), då vinden bedömdes som lite stark. Vinden var egentligen inte så hård, 4m/s och ca 7 m/s i byarna, så att starten drog ut på tiden berodde nog på något annat...
När jag var klar med mina ritualer drog jag upp skärmen för att kolla av allt en sista gång.
Önskar du starta? frågade en Norrman .
Okej, jag är klar, sa jag .
Vad tänker du göra för manöver? frågade Norrmannen.
Det blir fullstall och asymmetriskt, hörde jag mig själv säga. Jag vände mig om, tog några steg mot kanten, NU fanns ingen nåd nu skulle det ske.
Jag tog mig gott framåt utan speed, men jag fick dra öron och speeda för att komma över hangkanten som låg ca 100 m framför starten. Jag tog sikte på fjorden och platsen för utanför landningen där följebåten låg och cirklade. När jag var ute över vattnet med god marginal så gjorde jag stora öron-signalen, nu kunde dom starta kameran där nere.
Bromsade upp skärmen sakta till strax över stallfart, lindade bromslinorna ett varv runt handleden och drog ned händerna under selen och höll i allt vad jag orkade.
Vindbruset avtog mer och mer till slut blev det tyst och skärmen försvann bakom mig och jag föll baklänges i ett par sekunder kändes det som om jag föll med huvudet före innan skärmen åter var där ovanför mitt huvud. Det ryckte och slet i armarna och var inte helt lätt att hålla kvar bromsarna under selen. Men eftersom jag var väl förberedd på det så kändes det inte så dramatiskt. Jag räknade sakta till fem och släppte upp när jag tyckte att jag hade skärmen var framför mig. Skärmen sköt fart och jag fick en ganska kraftig pendel.
Jag hade nog släppt upp ena sidan lite för tidigt och fick en tendens till ingång i spinn som istället blev en kraftig högersväng, så jag gjorde om alltihop. Nu gick det bättre och jag släppte upp symetriskt i rätt ögonblick och pendlingen vid urgången var inte alls lika kraftig, ganska odramatiskt faktiskt.
På väg in mot landningen gjorde jag mina asymmetriska, först höger sen vänster. Kurskavvikelsen fick max vara 10 grader.
Landade och fick direkt prata med en instruktör som kommenterade och talade om vad som var bra och inte bra. Mitt fullstall och inslagen blev i alla fall godkända och nu väntade negativ spinn med urgång genom fullstall.


Bosse landar efter sina övningar över vattnet.

Tog bussen upp till starten och när det blev min tur igen så meddelade jag att förutom negativ spinn tänkte jag göra spinn-stop och avsluta med en störtspiral.
Spinnen var nog den manöver som jag var mest orolig för, så jag bestämde mig för att hålla igen yttervingen lite första gången, för att se hur snabbt den kom.
Ute över vattnet igen, gjorde öronsignal och bromsade 60% tills jag fått ned farten. Drog fullt vänster, och släppte upp höger sida ,men inte helt upp, utan till ca 20%.
Skärmen gick i spinn i ganska maklig takt 360 grader, så jag släppte upp bromsen ytterligare lite på yttervingen.
Jag kände att farten på spinnen ökade och gick att styra rät bra. Gick ur med fullstall och gjorde en spinn till.
Så var det spinn-stop ,5 gånger skulle det vara, hade dom sagt. Bromsade skärmen till lägsta möjliga fart ca 60%,släppte upp ena sidan och bromsade andra helt, skärmen snodde runt ett halvt varv och snabbt upp med den bromsade sidan, så flög skärmen igen. Gjorde detta moment 3 gånger fler hann jag inte med, för jag måste hinna med störtspiralen också.
Byggde upp bra fart, viktstyrde allt som gick åt höger gav sakta mer och mer broms så att jag hela tiden hade god flygfart. Cellöppningarna skulle vara rakt mot vattnet så det var bara att stå på med bromsen ,det går knappast att dra för mycket broms i det läget
Utgången ur spiralen blev lite i lägsta laget, jag försvann ur sikte för instruktörerna bakom husen vid stranden, och på filmen hör man filmaren glatt ropa "HAHA nu ska jag filma plasket ditt Anders".
Men det blev inte som filmaren trodde. HAHAHA.
Jag landade och fick mina krumelurer godkända, Nu hade jag bara B-stallet kvar och den tänkte jag spara till Söndagen. Resten av dagen vikte jag åt friflygning och fotografering.

På söndagen
gjorde vi dom sista momenten, tackade Norrmännen för en mycket trevlig helg. Alla hade fått sitt diplom, och nu hade alla i bilen gått säkerhetskurs så på hemvägen hade vi hade ännu mycket mer att prata om. Trots det så hittade vi hem.

Kanske kan den här beskrivningen få någon som tvekar, eller undrar vad man gör på säkerhetskurs att ta steget, för det är verkligen ett måste, för den som flyger regelbundet att öva inför, inte om, utan när, man hamnar i en kritisk situation och då är det inte helt fel att känna igen situationen och veta vad som ska göras.
Det är en helt annan sak att sitta hemma i soffan och läsa i läroboken eller titta på film, mot att göra rätt, när himmel och jord helt plötsligt byter plats och ingenting längre stämmer.
Ett utmärkt ställe att prova på, är då på en säkerhetskurs med god höjd över vatten. Man får gå igenom alla momenten och är väl förberedd på vad som ska hända vilket gör det hela mer säkert och mindre dramatiskt.

MBFH

Anders Eklind

P.S Än en gång visade det sig att statistiken inte alltid stämmer. Det var bara en av oss som landade i vattnet och som så ofta förr berodde det till stor del på att piloten inte följde ett av dom goda råden vi fick av instruktörerna.

 

2018-07-07

Vi kommer.

M&J

2005-11-05

Cirrus maillista


English pages



Cirrus - Stockholms skärmflygklubb

PlusGiro
4981630-9

Mailadress
info@cirrus.nu

Facebook

Klubblokal
Beror bland annat på vindriktning och styrka :)

Webmaster
maila webmaster

© 2010 Cirrus SFK



Logga in

Användarnamn:
Lösenord:
Ny användare